Borta bra, men tamejfan också bäst.

Jag har varit hemma några dagar. Eller hemma känns fel. "Hemma"! Träffade mina föräldrar, mina syskon och de sista få vänner som fortfarande skadeskjutet haltar omkring i sina gråa liv. Eller vem är jag att kalla deras liv gråa? Jag har lite svårt att förstå vissa människors val bara.

Så försöker man sig då ändå ut på lördagskvällen i något slags desperat försök att dölja sin dova avsky. Försöket är givetvis bortkastat och om något bara värre när man några timmar fattigare släntrar hem igen. Allt kändes tillgjort och fånigt. Några avlägsna "tjenareeee", en eller två kortare - totalt meningslösa - vad-gör-du-nu-för-tiden-konversationer, några "nick" och en massa, massa ångest. Sällan har det varit så skönt att återvända till Göteborg!